Nu startar vi ett parti!

Ylva Johansson hotade med lagstiftning, om regeringen inte stoppade Fas 3 före slutet av oktober och tog till sig av kritiken.

Nu är vi halvvägs genom november och inget har hänt. Arbetsförmedlingen fortsätter som förut, om inte värre. De positiva förändringarna är marginella.

Och Ylva Johansson har svikit.

Vad göra?

Tänk den här tanken!

Snart är det 40 000 personer i Fas 3.

– Om de betalar så lite som 10.00:- i månaden i medlemsavgift till ett parti, då finns det resurser att driva Fas 3:arnas intressen.

– 40.000 är nästanlika många personer som moderaterna respektive centern har som medlemmar!

Vi har med andra ord potential att bli lika stora eller större än något av regeringspartierna!

Eftersom besluten tas i riksdagen är det tydligen dit man måste ta sig. Mediadebatten och oppositionspolitiken har visat sig vara ett skämt. Då återstår det bara att starta ett eget parti!

Vi tänker att det kan gå till så här:

1. Mejla till oss på fas3.001[@]hotmail.se och anmäl intresse att bli medlem i ett Fas 3 parti. Du måste vara i JUG eller ha varit i JUG för att bli medlem.

2. Du får absolut inte använda ett mejl med riktigt namn eller information som gör att du kan identifieras. Vi kommer inte att acceptera sådana intresseanmälningar.

3. Ange var i Sverige du finns. Helst postort (inte postnummer) och kommun, men minst kommun.

4. Ange om du vill vara med och organisera en lokal förening.

5. När vi har ett tillräckligt stort antal intresseanmälningar i hela landet kommer vi att skicka listor med mejladresser till samtliga i en och samma kommun.

6. De som vill organisera en lokalförening kan sedan ha ett första möte och gå ut med att de finns.

7. De lokala föreningarna får granska att blivande medlemmar har varit eller är med i JUG.

Givetvis kan detta vara mycket känsligt. Därför måste vi propsa på full anonymitet. När lokalföreningar bildas bör endast de som vill leda verksamheten bryta sin anonymitet. De måste vara kända innan de andra kan anmäla sig på riktigt.

En gissning är också att de som har möjlighet att leda verksamheten till en början är de som har varit i JUG och har lämnat för arbete, eller har gått i pension.

Sprid detta budskap till alla som du känner som är med i JUG, och på så många siter och bloggar som möjligt!

(Eftersom detta inlägg behöver ligga överst kommer vi att sluta blogga. Istället kan de som skickar in en intresseanmälan få nyheter via mejl).

Hur ska ni ha det?

När moderaterna talar om den nya svenska modellen handlar det om hur måna de är om de som står utanför. Utanförskap är något hemskt, enligt Moderaterna. ”Passivitet” ska ersättas med ”aktivitet”.

Samtidigt lyser det igenom, bland annat i MUF propaganda, att det hela handlar om en förment jakt på arbetsovilliga. Bara man sänker ersättningen och skapar obehagliga Fas 3 platser blir det nog fart! Den som inte vill arbeta ska inte äta!

Hur ska moderaterna ha det? Om personerna frivilligt avstår från att arbeta, då kan de väl knappast må så dåligt eller känna sig så utanför?

Det moderaterna vet, och alla andra som sysslar med detta är att man inte mår dåligt av att vara långtidsarbetslös. Det är en mycket liten grupp som mår mycket dåligt, de övriga klarar sig bra. Det är vad forskningen säger.

Med andra ord finns det ingen saklig grund för att placera personer i något som Fas 3, med det argumentet. Det är inte någon ”aktivitet” till skillnad från ”passivitet” som gör att personerna mår bättre.

Det så kallade ”utanförskapet” finns med andra ord inte, på det sätt som moderaterna beskriver det. Det är en politisk bluff.

Om man verkligen menade allvar med att hjälpa skulle man istället satsa på att identifiera de som mår riktigt dåligt och prioritera den gruppen.

Yrkesfolk för arbete

Det är viktigt att personer som har varit i Åtgärdslandet efteråt engagerar sig politiskt.

Den här bloggen verkar lovande:

http://www.yrkesfolkforarbete.se/

Det finns en del matnyttigt där om Fas 3. De har även skickat en skrivelse till riksdagen.

Det börjar komma forskning

Att Fas 3 fortsätter att vara en viktig fråga visas av att det kommer forskning och böcker.

LO har gjort en offensiv i september. Det lovar gott. Dock ska det kanske inte ses som ett utslag av omsorg om de arbetssökande. Nej, tvärtom handlar det nog om att Arbetsförmedlingen har signalerat att Fas 3 ska bli mer jobblikt. En stor grå arbetsmarknad håller på att växa fram. LO börjar nu mer och mer se det som ett hot.

De har bland annat producerat rapporten ”En meriterande sysselsättning eller meningslöst tidsfördriv?”

Här är ett intressant citat från LO Västsveriges hemsida, om rapporten:

”Vidare visar rapporten, som bygger på djupintervjuer med fas 3-deltagare i Göteborgsområdet, att avsaknaden av erkännande för sina prestationer och den dåliga möjligheten att avancera gör deltagarna missnöjda med sin arbetssituation. Problemet är särskilt tydligt på arbetsplatser där det finns många fas 3-deltagare.”

Jämför det med Gert – 8 av 10 är nöjda – Sternskog.

LO vill därför stoppa ”Fas 3 direktörer”, det vill säga anordnare som bara har kommit till för att förvara en större grupp Fas 3are, utan att egentligen ha någon egen verksahmet sedan tidgare.

Vi kan också glädjas åt frilansjournalisten Jon Weman. Han har skrivit en bok som heter Åtgärdslandet. Bland det viktigaste och mest konkreta du kan göra just nu är att stödja honom genom att köpa hans bok. Den kostar bara 79:-. (Här)

Tyvärr har det varit så här också med sjukförsäkringarna. Det kommer bra debatt och forskning, efter ett tag.

Men, då har redan Anne Pandolfi och andra inom etermedia tröttnat, och så blir det ingen seriös debatt.

Vi behöver hela tiden stöta på politiker och journalister så att de påminns om sitt bristande ansvar.

Kommunerna var först!

När man börjar rota i forskningen visar det sig att man redan innan den nya arbetsmarknadspolitiken visste att det inte finns någon forskning som bekräftade att den här typen av insatser fungerar.

Det visste man bland annat för att kommunerna tjuvstartade i strid med lagen redan i slutet av 1990-talet, som ett resultat av 90-talskrisen. (Kanske går det maktmissbruket också ännu längre tillbaka i tiden?)

I vilket fall har vi hittar en forskningsrapport som beskriver det här. Den visar också på vilket hyckleri det är från politikernas sida och vad de egentliga syftena är.

Betänk att detta alltså var känt 2004, innan den borgerliga regeringen sjösatte jobb- och utvecklingsgarantin.

”Vi har försökt fånga dess [kommunernas arbetsmarknadsåtgärder] aktuella utbredning och profil. Efterhand har vi blivit varse att svårigheten att förmedla otvetydiga resultat från dessa lokala aktiveringsprogram handlar om insatsernas inneboende karaktär. Studien visar en uppseendeväckande variation mellan kommuners sätt att hantera arbetslöshetsfrågan för människor som har socialbidrag. I vissa kommuner har man fortsatt att hänvisa dessa personer till arbetsförmedlingen och avstått från att bygga upp egna verksamheter. I de flesta andra kommuner har man dock under de senaste tiotal åren skaffat sig en egen arsenal av aktiviteter och åtgärder som man kan hänvisa arbetsföra personer till eftersom de inte tycks bli tillräckligt hjälpta av den reguljära arbetsmarknadspolitiken. I många av dessa kommuner hade socialtjänsten utformat aktiveringsprogram långt innan ändringen i socialtjänstlagen 1998 erbjöd en legitim inramning för detta.

Variation är ett huvudresultat i denna studie på flera vis. Det varierar:

• i vilken grad som arbetslösa socialbidragstagare blir föremål för aktiveringsåtgärder i kommunerna,

• i utformningen av dessa aktiveringsprogram i termer av verksamheternas uppbyggnad, innehåll och styrning,

• i bedömningar av åtgärdernas värde och resultat.

Hur kan dessa variationer sammantaget tolkas? I våra enkäter, intervjuer och analyser av skrivna dokument från kommunerna har det inte någonstans kunnat systematiskt styrkas att dessa insatser framgångsrikt medför att människor får adekvata insatser som leder till arbete och självförsörjning. När vi har försökt förstå aktiveringstrenden och hur den påverkar socialbidragstagare har bristen på lokal kunskap lyst med sin frånvaro i många av kommunerna. Den blir extra besvärande med tanke på att de personer det handlar om, arbetslösa socialbidragstagare, är en svag grupp i samhället som redan i utgångsläget befinner sig i en utsatt position. Man kan utifrån resultaten i denna studie ifrågasätta rättsäkerhetens konkreta tillämpning för aktiverade socialbidragstagare, med tanke på att den enskildes skyldigheter och rättigheter är så beroende av en högst varierande kommunal tillämpning. Detta framträder som tydligast vid tolkningen av kompetensbegreppet i SoL 4 § 4 kap. Begreppet är juridiskt centralt för uppbyggnaden av särskilda aktiveringsåtgärder för arbetslösa socialbidragstagare. Vissa kommunföreträdare menar att kompetenshöjande verksamhet måste innebära att man får ny kompetens som underlättar inträdet på arbetsmarknaden, exempelvis datorvana eller förbättrad svenska. Andra menar att kompetenshöjning kan handla om att komma upp på morgonen eller att öva sig på det sociala samspelet på en arbetsplats. Detta kan vid första anblicken vara en detalj. Men för den som är arbetslös och ansöker om socialbidrag kan tolkningen av begreppet kompetens göra stor skillnad.

Ett övergripande sätt att tolka variationerna inom det lokala aktiveringslandskapet är att de utgör naturliga inslag i den logik som finns inbäddad i den individuella behovsprövningen av socialbidraget och sammankopplingen mellan försörjningsstöd och krav på deltagande i lokal aktivering. Avsaknaden av resultat om verksamheternas konsekvenser och effekter kan då förstås i ljuset av att deras existens i sig är ett resultat. Startas dessa verksamheter för att deltagarna skall få arbete på den öppna arbetsmarknaden? Eller är det så att den lokala politiska arenan och socialtjänstens företrädare kan redogöra för att man faktiskt gör något aktivt framför att passivt understödja personer med försörjningsstöd? Socialtjänsten kan möta moraliska krav i samhället, man kan inte längre ”hämta socialbidrag”. Om detta aktiva förhållningssätt, att utforma ett lokalt aktivitetsprogram av något slag, verkligen leder till effekter för de berörda kan vara av underordnad betydelse. Ett grundläggande mål förefaller att kunna hänvisa de arbetslösa socialbidragstagare som inte platsar i arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram till något i utbyte för det försörjningsstöd som betalas ut. Samtidigt kan de arbetslösas förmåga och vilja till arbete testas och kanske kan man befordras till de nationella programmen om man visar sig värdig en plats genom att ”sköta sig” i de i lokala åtgärderna.

Resultaten från denna studie avtäcker problem som kan tolkas från olika perspektiv. På en generell socialpolitisk nivå har studien uppmärksammat en gradvis återgång till en arbetsmarknadspolitisk modell som Sverige lämnade vid 1900-talets mitt. Vid sidan om den statliga arbetsmarknadspolitiken har en sekundär lokal arbetsmarknadspolitik återigen växt fram. Uppskattningsvis hänvisas var tionde arbetslös i Sverige till socialtjänsten. Lokala aktörer som leverantörer av arbetsmarknadspolitik behöver inte i sig vara ett problem. Däremot ställer den bristande graden av insyn och systematisk uppföljning av dessa verksamheterna principiella frågor om rättssäkerhet, inlåsningseffekter och egentliga effekter. Utifrån ett nationellt arbetsmarknadspolitiskt perspektiv kan denna studie visa att det under senare år utvecklats en allt mer dual, tudelad, arbetsmarknadspolitik i Sverige. För de arbetslösa som saknar rätt till arbetslöshetsförsäkring blir hänvisade till arbetsmarknadsåtgärder vid sidan om de nationella arbetsmarknadsprogrammen.

Resultaten från denna studie indikerar att den lokala arbetsmarknadspolitiska logiken i många kommuner är främst inriktad på att minska kommunala kostnader och sysselsätta människor – inte i första hand få människor i arbete eller att svara upp mot de traditionella målen med svensk arbetsmarknadspolitik. Aktivering år 2002 kan delvis ses som en återgång till en lokalt baserad arbetsmarknadspolitik som vi en gång övergav till förmån för en nationell. Även om den lokala arbetslöshetspolitiken främst övergavs av ekonomiska skäl, när vår välfärdsstat organiserades, fanns det en vilja att överge lokalt organiserade nödarbeten med fattigvårdskaraktär. Man bör vara försiktig med historiska paralleller, då det finns stora skillnader mellan dåtidens fattigvård och dagens socialtjänst, exempelvis när det gäller den levnadsstandard som erbjuds de fattiga. På en systemnivå kan den ökade omfattningen för aktivering på lokal nivå ses som en principiell återgång till dåtidens fattigvård.

Studien föranleder rimligtvis också kommunalpolitiska överväganden. I den ansträngda ekonomiska situation som många kommuner befunnit sig under senare år, kan det ses som anmärkningsvärt att stora kommunala utgifter går till en verksamhetssektor där det finns begränsat med kunskap och kontrollsystem som möjliggör såväl ekonomisk som verksamhetsmässig styrning. De flesta kommuner vet inte hur många socialbidragstagare som är aktuella, vilken problematik de har och hur länge de är aktuella. Ännu mindre kunskap finns dokumenterad om vad som gör att vissa klienter finner annan försörjning eller stannar kvar inom socialbidragssystemet. På socialtjänstnivå får den stora lokala variationsrikedomen olika slags konsekvenser. I vissa kommuner ersätts inte bristen på insatser från AF med egna insatser. Insatser som det kan ifrågasättas om det finns kompetens eller resurser för att driva från kommunens sida. Den starka kopplingen mellan arbetsmarknad och socialtjänst ger även följder för det övriga sociala arbete som bedrivs i kommunerna. För den arbetslöse socialbidragstagaren kan aktiveringspolitikens otydlighet och godtycklighet få betydande konsekvenser. Om man flyttar kan man hamna hos en socialtjänst som arbetar utifrån ett helt annat synsätt och möter en annan slags arbetsmarknadspolitik med andra betoningar på skyldigheter och rättigheter.

Studien har inte funnit någon genomgående logik i aktiveringspolitikens selektion utan huvudintrycket är att det till stor del påverkas av rådande lokala faktorer. Denna studie väcker också specifikt intressanta frågor för den fortsatta forskningen. Vi har visat hur det har vuxit fram en särpräglad lokal arbetsmarknadspolitik för socialbidragstagare. Denna politik skiljer sig i vissa avseenden från de mål och intentioner som den nationella arbetsmarknadspolitiken har. En viktig fråga för såväl forskning som politik är aktiveringens mer varaktiga och egentliga effekter. Hittills har ideologiska argument för och emot präglat tolkningarna. I framtiden hoppas vi att vi kan bedöma aktiveringsåtgärder utifrån mer ingående empiriska undersökningar om dess faktiska förtjänster och brister.”

Man kan notera att den stora variationen mellan olika kommuner säger något om hur ideologiskt det hela är. Dels tror säkert inte alla att det finns lagstöd, och dels så skulle det hela vara mera utbrett och standardiserat om man verkligen trodde på att det kunde leda till riktigt arbete.

Förmodligen handlar det om en blandning av ideologi, moralism och förhoppningar om avskräckande effekter och viss trimning av den kommunala budgeten.

Översätt det till den nationella nivån, så får man de verkliga skälen bakom JUG.

Citatet är hämtat från slutdiskussionen i Nedersta trappsteget: En studie om kommunal aktivering. Rapportserie i socialt arbete. Nr 1, 2004. Tapio Salonen & Rickard Ulmestig. Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete Växjö universitet.

De stora kullarna

I vår serie ”Vi börjar från början” är det dags för ett till inlägg om vad den nya arbetsmarknadspolitiken egentligen handlar om.

Enligt Leif Haglunds s-blogg säger politikerna mellan skål och vägg att de inte bryr sig om vad som händer. Inom ett par år kommer det i alla fall att uppstå ett skriande behov av arbetskraft när de stora fyrtiotalistkullarna går i pension.

Så cyniskt är det alltså. Det finns en dold plan men ingen pratar om den. Ingen bryr sig om vad som faktiskt händer med människor eller att det offentliga samtalet förgiftas av lögner och hyckleri.

I vilket fall förklarar detta varför oppostionen inte gör något. De, liksom de andra politikerna, går och väntar.

Kanske är det till och med det som är det verkliga syftet med Fas 3? Förvaring tills dess att de behövs i stat och kommun?

Silkessnöret?

Vad har hänt?

Har Angeles Bermudez-Svankvist fått silkessnöret?

När regeringen skulle försvara Fas 3 kunde vi bara se enhetschefen Gert ”8 av 10” Sternskog och arbetsmarknadsministern i rutan.

Är det inte en generaldirektörs främsta uppgift att tala för sin myndighet när det gäller viktiga frågor?

Vi undrar hur många generaldirektörer i modern tid som har fått sin myndighetsutövning underkänd genom två omröstningar i riksdagen?

Blev det för mycket för regeringen, och håller den nu på att fasa ut Angeles ”management-by-lies” Svankvist?

I vilket fall är det helt otroligt i en demokrati på 2000-talet att journalisterna inte orkar kräva en generaldirektörs avgång, när denna generaldirektör har skandalderats av riksdagen på ett historiskt unikt sätt.

Vi ska ju komma ihåg att oppositionen inte röstade mot Fas 3 som sådant. De har inte krävt någon ändring i förordningen. Istället handlade det om att Arbetsförmedlingen inte kunde ordna meningsfull sysselsättning och anvisade riktiga arbeten, även om det var förbjudet enligt reglerna.

När en regering och inte opinionen får bestämma gör de på ett sätt som garanterat inte stärker samhällsmoralen. Man väntar något halvår och sedan hittar man på en ursäkt för att byta ut generaldirektören, eller skickar iväg henne till någon låtsasmyndighet eller statlig företagsstyrelse.

Kommer vi att få se det?

Katrine Kielos om Fas 3

Katrine Kielos skriver underhållande om bland annat Fas 3 i Aftonbladet (”Vad Anders Borg inte vill tala om”, Aftonbladet, 21/9-2011).

Enligt Kielos är Fas 3 nu en större arbetsgivare i Sverige än Volvo.

Hot och straff i Fas 1

Fas 1 är till för att man ska bli bättre på att söka arbete. Ingenting annat.

Nu får vi alltfler alarmerande rapporter om att även Fas 1 missbrukas.

Arbetsförmedlingar i stockholmsområdet verkar ha satt i system att straffa arbetssökande vilka ifrågasätter handläggare eller arbetsmarknadspolitiken. Straffet består av två månaders okvalificerat arbete på kommunala arbetscenter. Plocka hundbajs, tömma papperskorgar, och liknande.

På dessa arbetscenter utvärderas dessutom personens ”arbetsvilja”, på ett sovjetliknande sätt.

Vi minns hur Arbetsförmedlingarna i Stockholm använde sig av det Kungliga Livgardet som en straffkoloni. Där sade regementschefen ifrån för att det hela var godtyckligt.

Nu verkar det som att kommunala arbetscenter har tagit över den här uppgiften, och att det sker redan i Fas 1. I Sverige har det i den nya arbetsmarknadspolitikens kölvatten uppstått ett kommunalt  ”gulag” system.

Det hela är inte så sofistikerat som det kan låta. Någon seriös utvärdering av ”arbetsvilja” är det knappast frågan om. Det är istället ungefär som en straffkommendering i det militära, att hugga ved eller skura toaletterna – för att man ska lära sig att lyda Arbetsförmedlingen. Klagar man saknar man ”arbetsvilja”.

En regering i ett demokratiskt land ska inte ägna sig åt någon slags mental och emotionell disciplinering av folket. Det är ett brott mot samvetsfriheten. Visst ska man passa tider och sköta sitt arbete, men om man samtidigt hatar det hela så ska det vara fritt för var och en att känna, tänka och ibland och säga det.

Dessutom börjar den nya arbetsmarknadspolitiken alltmer likna en häxjakt. De verkliga problemen har med politikens misslyckande att göra, inte de enskilda arbetssökande. Det förnekas genom att myndigheterna bedriver en ideologisk hets mot vanliga svenskar, vilka inte har gjort något annat fel än att de råkar ha blivit arbetslösa, tänker själva och ibland säger vad de tycker.

Vi vill gärna ha så många tips som möjligt om vad som pågår inom Fas 1 och på kommunala arbetscenter. Gärna från hela landet.

Vi börjar från början

När inget särskilt händer. När det inte kommer någon ny information om Fas 3, då kan det vara dags att reflektera lite grand.

Hur började allt det här?

Det fanns en opposition som aldrig lyckades vinna val. Till slut gav de upp och insåg att det bästa man kan göra i ett land som Sverige är att ljuga om sina rätta syften. När de väl hade insett det vann de sitt val.

De hävdade omsorg om de som var utanför och de hävdade arbetslinjen. De försökte låta som goda socialdemokrater. Sanningen var att de ville ha loss pengar för köpa röster från socialdemokratiska väljare. De ville också införa en hårdare liberal politik, som gynnar arbetsgivarna, samtidigt som de inte vågade utmana fackföreningarna.

De är upptakten till den situation vi har idag.

Hur slutade detta i en Fas 3 skandal och kommuner som på ett arrogant sätt bryter mot gällande lagar?